Det finns något helande i att stanna upp och faktiskt tacka för det som vuxit, inte bara det stora och självklara, utan också det där lilla som nästan smugit sig fram utan att vii märkt det. För mig känns det som att lägga handen på hjärtat och säga, “jag ser det, jag uppskattar det.” Det är en mjuk ritual, men den förändrar energin direkt.
När du tackar för det som vuxit, en insikt, ett mod, en relation, en vana eller en dröm som äntligen fått rötter, så förstärker du den energin. Det du erkänner, det du hedrar och det du ger uppmärksamhet, det fortsätter att blomma. det är som att universum svarar, “okej, du är redo för mer.”
Tacksamhet handlar inte om att låtsas att allt är perfekt, det handlar om att se vad som faktiskt har burit dig, vad som har blivit starkare och vad som överlevt trots allt och när du gör det, när du tackar för det som vuxit, så tackar du också dig själv, för att du hållit i, hållit ut och hållit om det som behövde växa.
