Kloka gubbar och gummor har funnits i alla tider även om man i olika kulturer kallat dem vid olika namn. De har kallats sejdare, shamaner, medicinmän, völvor, allt beroende på tid, kultur och plats.
Under sjuttonhundratalet blev det lite enklare att vara en av de kloka i Sverige. Avrättningen av häxor hade då upphört och de läkekunniga kunde på ett tryggare sätt utföra sitt arbete. Det här ledde till att en del av dessa kloka också blev mycket berömda och människor reste långt för att besöka dem. I så gott som varje kommun lever ännu berättelser kvar om de som tidigare var verksamma där. Jag minns att min morfar brukade berätta om Ris-Axelina och den gumman har till och med fått en gata uppkallad efter sig.
Oftast var den kloka en kvinna även om det också hände att män blev botare. Ja, de kallades botare de som kunde läka sjukdom. De kloka var ibland med vid barnafödsel, ibland fick de assiststera vid sjukdom hos djur och inte enbart hos människor. Yrket krävde att man kunde lite av varje. Nog fanns det också de som hjälpte till att ta bort oönskade barn även om aborter på den här tiden inte alls var tillåtna. Man visste vilka örter och växter som var fosterfördrivande och de förbjudna recepten spreds i regel genom folksånger och visor.
Inte enbart arbetade de kloka med läkeväxter. Också trollramsor och trollformler användes för att bota och hela. De kloka sågs i allmänhet också som trollkunniga.