Ibland tänker jag att tiden inte är en rak linje, utan ett landskap. Ett mjukt, levande fält där allt som varit och allt som kommer redan ligger utbrett. När jag ser tiden så, släpper jag pressen att hinna, jaga eller kontrollera. Jag rör mig bara genom ett landskap som redan finns, steg för steg, stund för stund.
Det gör något med kroppen, den blir lugnare. Det blir lättare att förstå att vissa delar av livet är berg vi ska bestiga, andra är dalar där vi får vila och nåra är öppna ängar där allt känns möjligt. Tiden är inte emot oss, den är en plats vi får vandra i.
När jag se tillbaka på något svårt känns det som att jag bara tittar på en plats jag en gång passerade. Den definierar mig inte, den är bara en del av kartan. På samma sätt kan framtiden kännas mindre skrämmande när jag tänker på den som en stig som redan väntar på mig och inte något jag behöver skapa från ingenting.
