Det finns en sorts ensamhet som få pratar om, den som kan kännas trots att man delar vardagen med någon annan. För ensamhet handlar inte alltid om att vara själv, ibland handlar det om att inte känna sig sedd, att prata utan att känna sig hörd eller att längta efter närhet trots att någon sitter precis bredvid.
Jag tror att många någon gång har upplevt den känslan. Inte för att kärleken är borta, utan för att livet kommer emellan. Rutiner tar över, samtal blir praktiska istället för personliga. Dagarna går och plötsligt upptäcker man att man saknar den där äkta kontakten.
Men jag tror också att ensamhet kan vara ett budskap. Inte ett bevis på att något är fel, utan en signal om att något behöver uppmärksamhet. Kanske behöver vi öppna oss mer, kanske behöver vi våga säga det vi egentligen känner eller kanske behöver vi börja möta både oss själva och varandra på ett djupare plan.
För den största närheten uppstår inte bara genom att vara tillsammans, den uppstår när två människor verkligen ser varandra.
