Spådam, Spådom, Synsk

Spådam, Spådom, Synsk

Medberoende

Medberoende

Ångesten tär på mig, hela kroppen känns som fängslad i bojor, paniken stiger och jag vill bara fäkta mig fri och fly. Men det går inte fly, ångesten är starkare än min vilja. Var ska jag ta vägen? Ska jag ta godis för att trycka undan ångesten eller ska jag äta mig fet för att slippa känna smärtan som andra orsakat mig? Vad är det som ger mig ångest? Är det min flykt från känslorna av att bli illa behandlad av andra och mig själv? Att det är alldeles för smärtsamt att känna in hur andra människor vill mig illa? Vad är det jag har gjort som gör att andra gör mig så illa? Som både misshandlar mig fysiskt och psykiskt, vad har jag gjort för att förtjäna denna tortyr? Gång på gång får jag det bekräftat att det är mig det är fel på eftersom jag drar till mig dessa rötägg. Då måste det ju vara mig det är fel på, eller? Kan det finnas andra orsaker varför dramat i mitt liv fortsätter? Kan svaret finnas i min barndom? Vissa säger ju att jag inte kan skylla på min barndom, mina föräldrar, min partner, utan jag måste själv ta ansvar över mitt liv. Men hur gör jag det? Det enda jag känner är smärta när andra kör över mig. Det handlar inte om att skylla ifrån sig utan se fakta vad som verkligen hänt och ställa in fokus hur ett litet barn upplevt situationen. Ha förståelse vilken smärta det gett barnet att bli försummad av sina egna föräldrar både känslomässigt och fysiskt, som barnet är beroende av. Och fått det i sin erfarenhets bank att så ska det vara här i livet, mina behov räknas inte, jag ska tassa på tå för alla andra ska ha det bra. Jag får inte visa känslor, jag tänker fel, mina behov av kärlek och omtanke får inte finnas, mina föräldrar klarade inte av att spegla mig. Mina känslor väckte känslor hos dom som i sin tur hade stängt av på grund av sin egen livsshistoria. Därför behövde dom raskt tysta ned mig. Dom föräldrar som jag varit beroende av har behandlat mig illa och nu i vuxna livet söker jag därför liknande förhållande med samma balans, tar bara hänsyn till förövarens behov. Jag själv får inte ha några behov. I hoppet att få en uns av kärlek så stannar jag kvar och gör handlingar som inte är jag. Jag tappar helt min självrespekt som jag aldrig egentligen haft, jag anpassar mig till förnedring och skam till vilket pris? Är det värt att jag blir sjuk, utmattad med risk för hjärtinfarkt av all stress som relationen utgör?

Vad kan jag då göra för att känna mig friare? Kunna känna lättnadens vingar och börja tänka själv. Vad tycker jag? Vad vill jag här i livet? Vad tycker jag om saken som sägs? Istället för att säga direkt ja, kan jag säga “nej, vi står fast i det vi kommit tidigare överens om”. Även om motparten säger saker som du behöver vara mer flexibel, så är det fortfarande ett nej. En narcissit/förövare som bara har sina egna behov i sikte och saknar empati vill gärna påpeka att du är oflexibel för att kunna manipulera dig för att få träffas på sina egna villkor när som helst. Utan hänsyn till dina behov av att veta vad som ska komma och kunna planera ditt egna och barnens liv efter era behov. Vad är viktigt för mig? I början kan det vara svårt att ställa frågor till sig, men börja med dom mindre frågorna som, vad vill jag äta idag? Ska jag ta en promenad eller gå till gymmet? Vilken film vill jag se? När jag börjar ställa frågor till mig själv, då är det lättare sätta gränser mot andra, hit men inte längre. Jag börjar känna att jag är viktig. Detta hjälper att se mig som en vän och respektera mina behov. Stå upp för mig själv, ge mig det jag vill ha, börja känna glädje, harmoni och kärlek till mig själv och andra. Jag börjar se kärleksfulla människor i min omgivning. En narcissit vill inte satsa på en människa som sätter gränser och som värdesätter sina egna behov. Bryt mönstret och börja leva. Känn hopp att livet är njutningsfullt och sluta kämpa i drama.